I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That

The Cricket
Sonic
Britpop Arsenal (in German)
Ergo
Le Manchester
Revolution #9
Dagens skiva
Dagens Nyheter
Aftonbladet
MakeBelieve
IndiePages
ettnollett
Indiepop.it (in Italian)
Folkbladet
Rough Trade
Poppolar
Try Happiness

Is Anything Ever Done?

Indiepages
Rough Trade Records
Sounds XP
Aftonbladet
Sonic
Revolver
Norrköpings Tidningar
A puta da subjectividade (in Portuguese)
Twisterella
Indiepop.it (in Italian)

 

The Cricket

8/10
Speedmarket Avenue
»I'm Going to Let My New Swiss Army Knife Answer to That«

Förkyld och febrig kryper jag ned under täcket med öronen i tät förbindelse med ett gammalt blandband. Surret från den mediokert inspelade kassetten verkar sövande och jag slumrar snabbt, redan under första låten, och hamnar mitt i vad som utan tvekan är ett bröllop. Jag vet att vi är någonstans i Skandinavien men alla pratar engelska och frågar mig om jag tillhör bruden eller brudgummen.

Sneglar diskret på programmet i värdens hand, Dear Nora och Beulah står det. Väljer Dear Nora efter viss tvekan, en tvekan som på något underligt sätt verkar fortplanta sig till bruden själv: hon dyker aldrig upp, brudgummen står övergiven och stampar framme vid altaret. Släkten stirrar, vännerna viskar. Till slut, efter evigheters väntan och tystnad griper Beulah-mannen efter en mikrofon och sluddrar något om att det säkert finns mer defensiva sätt att hantera detta på men i stället sliter han fram en schweizisk armékniv och rusar iväg.

Plötsligt står jag på en scen. I sann dröm-tradition har miljön hastigt förändrats och det är någon slags minifestival. Jag tror att jag har blivit en kille nu och heter Scott Spillane. Jag spelar trumpet och gästar The Aislers Set som av den sena timmen och framför allt den stora publiken att döma är festivalens huvudakt. Stämningen är hög, folk dansar på scenen, nere i publiken står folk från Aerospace och ackompanjerar låtarna med de vackraste handklappen jag någonsin hört.

Efter konserten vandrar vi något öronbedövade genom en före detta fabriksstad, helt ologiskt är det redan morgon och sommarhimlen spricker upp i en varm palett. Vi rör oss norrut mot ett kafé: Annars står det på skylten ovanför hörningången. Det finns två våningar och vi väljer den andra, den svängda trappan knarrar under våra slitna sulor när vi balanserar fyllda tekoppar och läskglas.

Mitt emot mig sätter sig en man vars röst jag är säker på att jag har hört förut. Han presenterar sig själv som Peter Perrett men några minuter senare heter han plötsligt Isak Klasson. Det hela är väldigt förvirrande. Ur kaféhögtalarna strömmar en av hans låtar, han nickar i takt och säger att den heter »Moments of Sudden Bright«.

»Är inte det här 'Another Girl, Another Planet?'« frågar jag men då skakar han på huvudet. Hans telefon ringer och medan han sträcker sig mot sin väska vaknar jag och måste resa mig upp ur sängen för att kunna stänga av alarmet.

Förgäves försöker jag somna om, vill tillbaka, är fortfarande sömndrucken och förvirrad och helt övertygad om att bara jag blundar tillräckligt hårt kan jag kliva tillbaka, återvända till den bättre av världar. Men när freestylen dunsar i linoleummattan är det helt kört, klarvaken går jag upp och hittar Speedmarket Avenues fullängdsdebut längst ner i en skivhög på stereon, trycker slött på playknappen och måste nypa mig i armen flera gånger. Allting fortsätter där drömmen slutade.

För att popmusik av det mjukare slaget, vi kan kalla det twee, ska bli intressant krävs en nerv. Något som tar låtarna ovanför ett ofarligt lallande, något som gör att man minns dem och höjer dem från menlös bakgrundsmusik.

Speedmarket Avenue har den nerven.

Och det är givetvis knivigt att försöka förklara den i ord. Det kanske till och med är dumdristigt, men skitsamma. Framför allt finns här en känsla för arrangemang, för instrumentering, tempon och dynamik, melodier och harmonier och hela den grejen. Låtarna överraskar, tar oväntade vändningar som ändå känns självklara. Det är enkelt och komplicerat på samma gång, oskuldsfullt men inte poänglöst.

»He’s a Rebel« är inledningsvis en rätt vanlig poplåt men sticker snart iväg på sköna call and respons-partier och ett trumpetsolo som lyfter en upp i luften, nästan hela vägen till trumpetsolonas trumpetsolon i The Aislers Sets »Mission Bells«. En av skivans bästa låtar, öppningsspåret »Will That Do« är både uppgiven och uppsträckt på samma gång. Jordiga »Home« pendlar mellan ösig orgelångest och xylofonstänkt vila. Det dova blåset i »Leave. Now« känns ömsom som ett hot, ömsom som ett plåster för trasiga hjärtan. »I Can Tell By Her Eyes« från förra årets EP »Is Anything Ever Done« är nog egentligen ganska sorglig men sprider sig i kroppen som den bästa serotonininjektionen.

Speedmarket Avenue står inte längst fram i utvecklingen av indiepopen, men de skapar beroendeframkallande musik, låtar man sjunger i sitt huvud långt efter att stereon är avstängd.

Anna Karlsson

Read